Analys: Bakom varje kvintett av framgångsrika kvinnor finns det en äldre president som gärna berättar hur saker borde gå till | Inrikes



“Ärade statsminister, jag beklagar att jag åter måste besvära er”, börjar president Sauli Niinistö sitt senaste brev till statsminister Sanna Marin. Svaret saknar den värme man väntar sig av brevvänner. I bakgrunden finns ett presidentiellt behov av revir som tänjer på grundlagen och säkerhetspolitiken.

Om president Sauli Niinistös brevväxling med statsminister Sanna Marin alltid har samma underhållningsvärde borde de publiceras fortlöpande.

Om inte annars så för att muntra upp i karantänstugorna.

Den finländske presidenten uppskattar som art ett vidsträckt revir. Då är det upplagt för att ibland springa ut och kissa på förbjudna träd.

Ikväll publicerades hur som helst deras senaste brev.

“Ärade statsminister, jag beklagar att jag åter måste besvära er”, börjar presidenten.

Han förstår, skriver han, hur mycket som nu krävs av regeringen. Och han tillstår att mycket redan är gjort.

Men han känner ändå ett ansvar att berätta hur landet ligger, på sitt kännspaka, lite litterära och faderliga sätt.

“Det onda står ännu bara för dörren och av det följer etter värre.”

Nu vill Niinistö ha en “knytnäve”.

Knytnäven skulle vara en operativ grupp som ser till att rätt åtgärder mot coronaviruset verkligen blir gjorda. Niinistö betonar att han bara vill hjälpa regeringen som har fullt upp med sitt.

Statsministern svarade nej

Statsminister Sanna Marins svar är kallt: “Jag tar för regeringens del ert förslag om en krisgrupp under övervägande. Vi diskuterar frågan bland statsrådets medlemmar.”

Vi diskuterar frågan bland statsrådets medlemmar”. Inget “kom över på en kopp kaffe så talar vi om saken alla tillsammans”-svar direkt.

Så var svaret också nej.

Dessutom skrev Marin några offentliga meddelanden på Twitter i söndags där hon efterlyste arbetsro.

– Kristider är inte rätt ögonblick för att ifrågasätta myndigheters kompetens och förmåga, eller att förnya strukturen för ledarskap.

Mera ett “snälla pappa, kan du inte bara sluta störa mig när jag jobbar”-typ av meddelande.

Tuppfäktning på hög nivå

För den som följt de senaste dagarnas diskussion var det svårt att värja sig för tanken att hon gick i offentlig polemik med Niinistö – någonting som i vanliga fall är politiskt självmord för vem som helst i Finland.

Men nu verkar det pågå någon slags tuppfäktning på hög nivå.

Niinistö har under hela krisen tagit en ytterst aktiv roll i offentligheten – som landsfader och som folkets yttersta beskyddare. I de stora medierna lät han sig villigt under krisens första dagar intervjuas fler gånger än under hela normala skottår.

Många offentliga debattörer har också uppenbarligen haft ett stort behov att visa att det bakom varje framgångsrik kvintett av kvinnor står en manlig äldre president som berättar hur saker ska skötas.

Statsminister Sanna Marin har smått irriterat förklarat att regeringen fattat sina egna beslut. Beslutet att utlysa undantagsförhållanden fattade statsrådet helt enligt lagen i samråd med presidenten. Bedömningen var lika mycket Marins som Niinistös.

Många kommer säkert ännu att älta tidslinjen fram och tillbaka för att bedöma vem som var tuffast. Gott så.

Vad är säkerhetspolitik?

Men visst visar den lite löjliga debatten på ytterligare behov att diskutera presidentens roll i ett land där lagarna drar allt mer mot parlamentarism, men där folket aldrig tycks förlora sin dragning till den faderliga presidentmakten.

Den finländske presidenten är både som person och som institution av en art som uppskattar ett vidsträckt revir, men som av konstitutionella skäl lever i ett allt mer kringskuret reservat. Då är det upplagt för att han ibland ska springa ut och kissa på förbjudna träd.

Det är inte första gången Niinistö tänjer på presidentens revir. Redan under den förra valperioden blandade han sig till exempel i arbetsmarknadspolitiken.

Den här gången är diskussionen ändå mera spännande eftersom här finns nyanser som blir intressanta i ett nytt säkerhetspolitiskt läge.

I grunden är det enkelt: Presidenten leder utrikespolitiken i samråd med regeringen. Från inrikespolitiken ska han hålla sig borta.

Samtidigt har Niinistö som utrikespolitisk ledare och som överbefälhavare ofta och med pondus försökt bredda på definitionen av säkerhetspolitik. I hans värld handlar säkerhet inte bara om utrikespolitik, krig och fred.

President Niinistös tolkning verkar vara att coronakrisen är ett globalt säkerhetshot mot Finlands folk, statsminister Marins tolkning verkar vara att man huvudsakligen sköter det genom inrikespolitiska åtgärder.

Diskussionen om presidentens revir fortsätter när coronakrisen är avvärjd.



Source link