Analys: Covid-19 sätter de svagastes rättigheter på undantag – medicinen får inte bli värre än sjukdomen | Inrikes



Regeringen går hårt åt många finländares grundläggande friheter och rättigheter. Nu handlar det inte om att ställa rätten till liv mot rätten att åka ut till sommarstugan. Det är viktigt att förstå att också den beska medicinen mot coronaviruset skördar sina offer bland de mest utsatta – och man får hoppas att undantagsförhållandena inte blir långvariga.

Sent i går kväll gav riksdagen grönt ljus för att spärra av landskapet Nyland från övriga Finland.

Enligt ett demokratiskt beslut kan nu uniformerade militärer stoppa finländare som vill resa i sitt eget land, till sina egna fastigheter, till sina egna närstående, till en partner.

Det finns allt skäl att må illa av detta faktum – även om det kan visa sig att åtgärden är befogad.

Rätten till liv vägs mot rätten till liv.

I efterhand kommer vi att föra diskussioner om huruvida regeringens åtgärder i kampen mot coronaviruset är rätt dimensionerade i förhållande till våra grundläggande fri- och rättigheter.

Det finns allt skäl att kritiskt ställa sig den frågan redan nu och fortlöpande. Särskilt handlar det om att minimera skadorna av såväl sjukdomen som medicinen.

Ett möjligt demokratiproblem är att inget politiskt parti ifrågasätter regeringens åtgärder – eller kräver att de motiveras. Om några av de regeringspartier som gärna betonar mänskliga rättigheter hade suttit i opposition hade diskussionen kunnat se annorlunda ut.

Nu verkar alla överens om att man hellre bör ta till för drastiska åtgärder än att ty sig till en alltför försiktig linje. Den mänskliga tragedi som drabbat till exempel Italien stöder självklart en sådan inställning.

Många finländare stöder också ännu mer drastiska åtgärder än dem regeringen nu tar till.

Många påpekar att vi alla nu får lov att visa solidaritet med dem som löper risk för att bli allvarligt sjuka eller dö i den sjukdom som tveklöst sprids utom kontroll i världen.

Uppoffringen är inte lika stor för alla

En del låter förstå att den egna uppoffringen är liten, även om distansjobb och hemundervisning gnager på förståndet.

Lite karikerat verkar det nu inte vara svårare är att att ställa rätten till liv mot rätten att åka till sommarstugan.

Om frågan ställs så, är förstås svaret givet: Av de grundläggande friheterna och rättigheterna är rätten till liv heligast. Hoppeligen ifrågasätter ingen tvånget att nu begränsa de sociala kontakterna och att skydda riskgrupper från coronasmitta.

Men den likriktade retoriken förenklar ändå frågan och skymmer många problem som kan drabba de mest utsatta i samhället.

Minst bortglömd är förstås frågan om ekonomin.

Tre av fyra företag lider redan nu av coronakrisen, hundratusentals finländare kommer troligen att permitteras och en konkursvåg kan vara att vänta.

Det handlar om långt mer än pengar, en långvarig depression kan ha lika gruvliga effekter på folkhälsan som en epidemi. Depressionen på 1990-talet förskräcker.

För näringslivet lovar ändå regeringen massiv hjälp.

Åtgärderna drabbar de mest utsatta

Om den kraftiga medicinens övriga biverkningar talar man i varierande grad. Ju mer marginella grupper som drabbas, desto mindre talar man om dem.

Redan nu ser vi tecken på att stängda skolor drabbar många barn hårdare än andra. I många socialt utsatta familjer lider hemundervisningen och barn går miste om ett livsviktigt mål mat om dagen. Om en nykter vuxen som bryr sig.

Riksdagens grundlagsutskott hävdar kortfattat att barnens rättigheter har beaktats, men påpekar ändå att en förutsättning för att åtgärden ska vara ändamålsenlig är att den blir kortvarig.

Personer med funktionsvariation har redan fått slåss för rehabilitering. De som använder teckenspråk har fått slåss för sin rätt till tolkning på distans.

Samtidigt som de mest utsattas rättigheter har begränsats har andras liv fortsatt som förut. Ännu i går, sent på fredag kväll när jag kom hem från jobbet, tog ett gäng festprissar i grannhuset en taxi till nattklubben.

För regeringen gäller nu att värna om de mest utsattas rättigheter samtidigt som man resolut bekämpar epidemin – och se till att proportionerna är någotsånär på plats. Vi vet att det krävs några dagar att stänga krogarna men barnen har redan varit hemma ett par veckor.

Beslutar regeringen över liv och död?

Det finns också grundläggande människorättsfrågor som ropar på svar när regeringen skjuter med stora kanonen.

Grundlagsprofessorerna Martin Scheinin och Pauli Rautiainen frågar sig lite provocerande om regeringen leker Gud.

De påpekar att statsmakten genom att spärra av Nyland tar sig makten att bestämma vem som måste stanna kvar och utsättas för den första vågen av epidemin. Den som är rädd för sitt liv saknar rätten att fly – och i slutändan kan regeringens beslut betyda att man släcker liv föra att rädda andra.

Professorerna konstaterar också att regeringen medvetet genom förordningen om arbetsplikt för alla med sjukvårdsutbildning – även pensionerade vårdare – medvetet utsätter människor för livsfara. I statsrådets egen promemoria konstateras att det finns risk för att dessa smittas av coronavirus.

Ställer man sådana frågor vägs plötsligt rätten till liv – mot rätten till liv.

Alla bär ansvar för att åtgärderna blir kortvariga

När epidemin är över och de olika samhällssystemens förmåga att hantera krisen värderas är det önskvärt att den finländska demokratin kan visa sin styrka över mer auktoritära system. Den diskussionen verkar redan nu pågå.

Då måste myndigheterna som nu tillämpar de drakoniska lagar som kan vara nödvändiga särskilt uppmärksamma de mest sårbaras rättigheter.

Det är också önskvärt att åtgärderna ska bli så kortvariga som möjligt. För tillfället är skolorna stängda till den 13 april, Nyland till den 19 april och krogarna till 31 maj, alla på samma grunder. Regeringen ger ytterst oklara signaler om när vi ska få våra mänskliga rättigheter tillbaka.

Men visst har vi också alla ett eget ansvar. När vi nu begränsar våra sociala kontakter tar vi också ansvar för de mest utsatta grupperna i samhället.



Source link