Digital behandling inte alltid tillräcklig vid psykisk ohälsa


Det förutspås ofta i medierna att antalet personer med psykiska problem kommer att öka efter en vår och sommar med oro över coronaviruset. Risken för ökande ohälsa finns både hos dem som redan har en psykisk sjukdom, men som inte sökt hjälp på grund av rädsla för smitta, och hos dem som tvingats isolera sig.

Många har kanske inte kunnat gå till jobb eller skola och saknar sina vanliga rutiner, något som kan förvärra en psykisk känslighet. Utöver dessa grupper tillkommer äldre som påverkats negativt av ensamhet i hemmet eller på äldreboenden eftersom de inte har kunnat ta emot besök av anhöriga.

Det är svårt att tänka sig hur man ska kunna »hämta in« behovet av hjälp. Rädslan för att insjukna i covid-19 kommer ju sannolikt att finnas kvar lång tid framöver.

I en intervju i Läkartidningen [1] diskuterar Ing-Marie Wieselgren, samordnare för psykisk hälsa vid Sveriges Kommuner och regioner, de problem som pandemin har lett till inom psykiatrin och kommenterar olika kreativa behandlingslösningar, bland annat digitala möten.

Ing-Marie Wieselgren menar att föreställningen att bra behandling skulle kräva att behandlare, patient och närstående träffas fysiskt inte stämmer. Hon kan säkert ha rätt i det när det gäller vissa patienter med lättare psykiska problem. Forskning som jämför effekten av digital behandling med effekten av traditionell terapi för patientgruppen med svår psykisk sjukdom har så vitt jag vet inte publicerats.

Däremot finns forskning om alliansens betydelse i behandlingen av patienter med svåra psykiska symtom och hur den etableras i det fysiska mötet [2]. Att  just det fysiska mötet har betydelse för processen att ta sig ur sjukdomen eller symtom och gå mot ett tillfrisknande har tydligt beskrivits i litteraturen [3].

Det är absolut bra att utnyttja digitala möten även inom psykiatrin. Men vad gör vi i alla de fall där digital behandling inte fungerar? Ska individen tvingas välja mellan risken för att bli smittad av coronavirus och risken för att försämra sitt psykiska mående?

Det är med andra ord viktigt att erkänna betydelsen av mötet mellan patient och behandlare, och inte antyda att det kan gå lika bra utan. Patienter med anorexi lever ofta isolerade eftersom de på grund av sjukdomen inte kan äta eller umgås med andra. De behöver möta någon som kan få dem att våga ändra sitt beteende.

Jag har jobbat med barn och ungdomar med svår anorexi i familjegrupper där man sitter 6 familjer ihop (föräldrar, syskon och »patient«). Det effektiva med den metoden [4] är just det fysiska mötet; att se att man inte är ensam och få höra hur andra familjer har kämpat. Man behöver höra att man kan hitta ur detta tillsammans, möta varandras svåra känslor och uppgivenhet och kunna hjälpa varandra.

Den inspiration och det mod man behöver för att göra detta tillsammans hämtar man inte i ett digitalt möte. Dessa familjer lever redan isolerade, med liten risk för corona-smitta, och bör erbjudas »live«-behandling. De ska inte behöva »välja« mellan att stanna hemma och hoppas på att pandemin går över eller på att få en digital behandlingskontakt.

Jag misstänker att det finns andra patientgrupper som har samma behov. Vi måste därför aktivt bedöma vilka patientgrupper som kräver hjälp i direkt behandlingskontakt samt kunna lugna individen med att risken för coronasmitta i deras fall är låg.

Lakartidningen.se





Source link