Europadag i coronakrisens tecken: Finlands EU-linje prövas i och med ökade krav på ekonomisk solidaritet | Inrikes


Finland gick med i det europeiska integrationsprojektet vid en historisk brytningspunkt. Efter de svåra åren av ekonomisk depression i början av 90-talet, vaknade man upp i en värld som impregnerats av en globaliseringsoptimism förorsakad av kalla krigets slut.

Nu är EU-länderna på kollisionskurs när ekonomiska spänningar åter kommer till ytan på grund av coronaviruset. Frågan är om Finlands uttalat försiktiga linje gällande gemensamt ekonomiskt ansvar är hållbar.

I Finland längtade många i början av 90-talet att entydigt få höra till Väst. Man anande att en säkerhetspolitisk dörr stod öppen i och med att grannen i öst var oförmögen att lägga in ett veto mot medlemskap, samtidigt som EU:s inre marknad hägrade.

För mig, likt för många andra i min generation födda på 1980-talet, blev EU-medlemskapet en självklarhet. Många av oss hade föräldrar och mor- och farföräldrar som i folkomröstningen röstade nej, men efter att medlemskapet blev ett faktum avpolitiserades frågan för en lång tid framöver.

EU återpolitiseras

Den optimistiskt framskridande integrationsberättelsen snubblade, snavade och föll nära nog på ända när finanskrisen, med ursprung i USA, spred sig till Europa år 2008. Plötsligt började frågan åter bli politisk.

Motsättningarna mellan medlemsstaterna var allvarliga och euro-området var nära en kollaps. Nationalistiska partier började lyfta på huvudet när det blev uppenbart att integrationsprojektet behövde mer över- och mellanstatliga insatser för att kunna gå vidare.

I turbulensen som följde intog Finland en linje som innebar att man allierade sig med Tyskland som inofficiellt anförde en grupp länder som förespråkade strikt budgetdisciplin och eget ansvar för ekonomin.

I dag är frågan om den linjen är hållbar om målsättningen är att få EU på fötter efter efter den dyra coronakrisen?

Motsättningarna ökar

Nu har coronakrisen åter splittrat unionen mellan en koalition av nordeuropeiska stater ledda av Tyskland och det av Frankrike ledda Sydeuropa. Den existentiella kris som präglat unionen efter finanskrisen och den därpå följande flyktingkrisen har alltså åter kommit till ytan.

I en färskt rapport av EU-kommissionen varnas det nu explicit för att stabiliteten i EMU hotas eftersom de sociala, ekonomiska klyftorna mellan länderna ökar häftigt.

Grekland, Italien och Spanien förväntas förlora nio procent av BNP i år och Frankrike kommer inte långt efter. För Tyskland blir nedgången inte lika allvarlig, omkring 6,5 procent, och landet förväntas också komma på fötter relativt snabbt.

Samtidigt växer statsskulden, speciellt i de sydeuropeiska länderna där den redan varit hög sedan finanskrisen. Under ytan pyr också ett folkligt missnöje, som ger sig i uttryck i ökat stöd för EU-skepticism.

Ärren från den föregående krisen, då länderna hölls flytande med strikta anpassningskrav som enligt kritikerna ströp återhämtningen och slog proportionellt för hårt mot de mest sårbara, riskerar öppnas.

Tyska författningsdomstolens dom som ifrågasätter lagligheten i Europeiska Centralbankens beslut att stödköpa skuldebrev som stimulansmedel spetsade ytterligare till frågan i veckan.

Tuomioja efterlyser solidaritet

Socialdemokraten Erkki Tuomioja som själv vid EU inträdet sa sig vara “60 procent för och 40 procent mot” medlemskap, menar att Finlands inställning i förhållande till de länder som behöver hjälp i form av gemensamt ekonomiskt ansvar karakteriseras av “en kombination av egoism, moralism och ideologi”.

– Vi borde vara mycket mer solidariska. Det handlar inte om att man skulle överföra pengar från Nordeuropa till Sydeuropa, utan att man gör det lättare för Sydeuropa att komma över krisen. Det borde vi också ha gjort efter eurokrisen.

Erkki Tuomioja




Erkki Tuomioja efterlyser solidaritet.
Erkki Tuomioja
Bild: Jarno Kuusinen / All Over Press
Erkki Tuomioja

Det gemensamma ansvaret för ekonomin betyder enligt Tuomioja inte att länder ska få agera fripassagerare. Men om länderna delar ansvaret för skulderna som uppkommer av coronakrisen, bidrar det till att lånen blir billigare för de sydeuropeiska staterna, vilket också gynnar tillväxten.

Tuomioja säger att inställningen är att man på rent moraliska grunder inte vill gå i god för andra länders skulder.

Därtill finns det en rejäl dos nyliberal ideologi inblandat i det hela, säger han.

Nyliberalism är ett begrepp som används för att beskriva en politik som medvetet vill öka på marknadskrafternas makt i samhället, oberoende av om det leder till större social ojämlikhet.

En ekonomisk kris kan bli ett svepskäl för att gå åt socialbidrag eller välfärdstjänster, som till exempel efter eurokrisen, menar Tuomioja.

– Skuldkrisen gav ett skäl att pressa på med nedskärningar, men samma krafter vill ofta, oberoende av det ekonomiska läget, göra nedskärningar.

Här går vi in i det vad många anser vara politikens hårda kärna: hur fördelas resurserna och på vilka villkor.

Åkerholm motsätter sig “öppna checker”

En som tycker att vi ska vara försiktiga när det gäller hur långt det gemensamma ekonomiska ansvaret ska sträcka sig i EU är pensionerade tjänstemannen Johnny Åkerholm.

Han har suttit på centrala poster inom Finansministeriet och på Finlands Bank, samt varit chef för Nordiska investeringsbanken.

I egenskap av ordförande för EU:s ekonomiska och finansiella kommitté som förbereder finansministrarnas möten, fick han på sin tid som tjänsteman insyn i hur euro-området fungerar.

Åkerholm tycker att man måste finna mekanismer för att stöda de länder som är mest utsatta, men stödet bör vara villkorligt.

– Det krävs exceptionella åtgärder för att lindra de ekonomiska skadorna av viruset. Men det gemensamma ansvaret kan inte förverkligas utan att det också ställs krav på anpassning. Det skulle nämligen innebära att man skrev en öppen check och det är inte hållbart.

En av de mest uppenbara svårigheterna med EMU är, att medan penningpolitiken är överstatlig och sköts av Europeiska centralbanken, sköts finanspolitiken av medlemsstaterna.

Europeiska centralbankens huvudkontor i Frankfurt.




Europeiska Centralbanken
Europeiska centralbankens huvudkontor i Frankfurt.
Bild: EPA/ARNE DEDERT
ecb

Centralbankens primära målsättning är prisstabilitet som ska garantera trovärdighet på finansmarknaden, vilket i sin tur ska hålla räntenivåerna stabila.

Det innebär att alltför expansiva, offentliga ekonomiska åtgärder – som till exempel sociala utgifter – som anses riskera stabiliteten bör undvikas av medlemsstaterna.

Eurons trovärdighet backas upp av Tyskland

Den trovärdighet som euro-området åtnjuter på finansmarknaden backas långt upp av den mäktigaste staten i EU som är Tyskland.

För Tyskland var ett av villkoren för den gemensamma valutan att inget överstatligt ansvar skulle tas för andra länders ekonomi.

– Genom ett explicit förbud mot gemensamt ansvar för andra länders ekonomi, trodde man att marknaden skulle se till att länder uppför sig balanserat, säger Åkerholm.

Det här fungerade relativt bra ända till finanskrisen 2007-2009. Fram till krisen hade massiva mängder kapital som ackumulerats i globala finansmarknader investerats i till exempel sydeuropeiska tillgångar som gav hög avkastning.

Investerarna köpte inte det explicita förbudet mot gemensamt ansvarstagande, utan kalkylerade att eurozonen skulle tvingas bryta mot sina egna regler om det blev kris eftersom det ömsesidiga beroendet blivit så högt att det vore otänkbart att inte agera.

Ilska i Sydeuropa

När krisen väl kom gick det just som investerarna tippat och euroländerna accepterade till slut gemensamt ansvar för ekonomin.

Som villkor för krislånen måste länderna som stod vid konkursens brant böja sig för hårda nedskärningskrav.

Det här har skapat missnöje mot EU och Nordeuropa i de sydeuropeiska länderna, vilket också utgjort en fertil grogrund för populism och nationalism.

Enligt Åkerholm fanns det ändå ingen annan väg att gå.

– När man går in med externa medel för att lindra effekterna av ohållbara system som länderna skapat slår det alltid ut mot någon, men alternativet, det vill säga att EU-finansieringen uteblivit skulle nog ha varit värre.

Demonstration i Grekland




Ilskan mot Tyskland och EU var stor i Grekland efter eurokrisen.
Demonstration i Grekland
Bild: YLE / Jan-Ulrik Lindberg
demonstration,skylt

Nu är Åkerholm oroad över den ökande privata och offentliga skuldsättningen. Att fortsätta trycka pengar som man gör nu bara ökar på hela det globala ekonomiska systemets sårbarhet. För att råda bot på det måste tillväxten öka.

– Produktiviteten måste stiga i ekonomin, inklusive servicesektorn, till exempel med hjälp av ökad digitalisering.

Halla-aho: EU-medlemskapet bottnade i nationell ångestkänsla

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho hör till dem som starkt motsätter sig gemensamt ekonomiskt ansvar i Europa.

Därmed är han också av den åsikten att EU-medlemskap inte ligger i det nationella intresset och EMU-medlemskap stöder han ännu mindre.

Halla-aho säger att medlemskapet i tiden främst bottnade i den ångest många finländare kände över att inte ha hört till väst under kalla kriget.

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho på Riksdagshusets trappa




Jussi Halla-aho möter demonstranter
Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho på Riksdagshusets trappa
Bild: Johan Ekman/Yle
Jussi Halla-aho

För att illustrera de identitetspolitiska orsakerna drar han sig till minnes en interrailresa i slutet av 1980-talet. Halla-aho kom i samspråk med några parisare på metron och berättade varifrån han var hemma.

– De frågade hur många Sovjettrupper som befann sig på finländsk mark. När jag svarade att inte en enda, såg de medlidsamt på mig och sa att de förstod att jag inte kunde svara ärligt på frågan.

På den tiden kunde man inte drömma om att integrationen skulle utvecklas så att man började tala om gemensamt ansvar för varandras skulder, säger Halla-aho.

– Det psykologiskt viktiga för en majoritet för finländarna har nog varit att få vara med i EU, men samtidigt motsätter man sig de förslag som kommer från EU.

Därför tycker han heller inte det vore fruktbart med en folkomröstning om EU-medlemskapet i dag.

När det kommer till själva innehållet i Finlands EU-politik i dag säger Halla-aho att han frågar sig vad man egentligen vill uppnå med den.

– Finland verkar vilja vara med utan att någonsin ifrågasätta de etablerade sanningarna. Det verkar räcka att man får vara med och att man allierar sig med Tyskland, oberoende om det ligger i Finlands intresse eller inte. Man är främst rädd för att sticka ut.

Han ger inte heller mycket för regeringens strikta retorik när det gäller motstånd mot gemensamt skuldansvar.

– Det gemensamma ansvaret finns redan i och med stabilitetsmekanismen, så regeringen talar som den gör främst av inrikespolitiska orsaker.



Source link