Jonas Jungar: Trump och journalistiken – vad betyder “objektiv” och “neutral” i förhållande till regelrätta lögner och attacker på demokrati och pressfrihet? | Utrikes


Inledningsvis några allmänna ord om kravet på att vår nyhetsrapportering “bara ska berätta vad som har hänt” (vare sig det gäller Trump eller något annat).

Nyhetsjournalistik har aldrig – och kommer aldrig – att handla om att endast presentera kalla fakta.

En nyhet måste alltid ges ett sammanhang, en förklaring och en bakgrund.

Fakta måste ställas i relation till varandra, det relevanta måste sållas från det ovidkommande, uppgifter måste verifieras, olika parter måste få komma till tals, etiska och ibland juridiska avväganden måste göras innan publicering och så vidare.

Det finns alltså ingen “kliniskt ren” journalistik. Den skulle i så fall vara både meningslös och tråkig. Framförallt skulle den inte ge några desto större insikter.

Nyhetsjournalistik har aldrig – och kommer aldrig – att handla om att endast presentera kalla fakta

En sifferuppgift, ett uttalande eller en bild kräver en inramning och en förklaring för att få en större betydelse. Det är ett av journalistikens grunduppdrag att tillhandahålla publiken den biten. Att ge byggklossar för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som sker och varför.

Och där räcker enbart fakta inte långt. Inte ens om det handlar om verifierade, alltså sanna uppgifter.

Objektivitet och neutralitet då?

Visst. Det bör fortsättningsvis vara en ledstjärna, inget snack om saken. Att komma så nära sanningen som möjligt – “the best obtainable version of the truth” – som den legendariska Watergate-reportern Carl Bernstein kallade journalistikens uppdrag.

Aldrig hela sanningen (det vore förmätet att påstå att det går att nå ända fram), men så nära den som möjligt.

Det måste åtminstone vara ambitionen.

Men med Trump har den ambitionen blivit betydligt svårare att förverkliga.

Trumps uttryckliga strategi, hans modus operandi, är nämligen att fördunkla sanningen, att lägga ut provokationer och dimridåer i syfte att styra debatten. 85 miljoner följare på Twitter ger honom en alldeles egen megafon för det ändamålet.

Det ger honom alldeles uppenbart en viss tillfredsställelse att röra om ordentligt, låta den ena uppståndelsen snabbt ersättas av en annan så att folk tappar tråden. Flood the zone with shit, taktiken som hans ex-huvudstrateg Steve Bannon talade för redan i början av Trumps mandatperiod.

Ska den seriösa, ansvarsfulla journalistiken faktiskt luta sig bakåt som betraktare och eftersträva en totalt neutral hållning visavi detta?

Om ambitionen är att komma så nära sanningen som möjligt, hur ska vi då förhålla oss till det som Trump sysslar med?

Den amerikanske journalistikprofessorn Jay Rosen har redan en längre tid talat för att journalistkåren (åtminstone i USA) inte rutinmässigt kan bevaka Trump som om det bara handlade om en i raden av presidenter.

Om ambitionen är att komma så nära sanningen som möjligt, hur ska vi då förhålla oss till det som Trump sysslar med?

Rosen menar att Trumps otaliga och väldokumenterade lögner, hans attacker på både demokratiska institutioner och pressen och hans medvetna desinformation ifråga om coronaepidemin kräver en helt annorlunda slags journalistik.

Det ger Trump alldeles uppenbart en tillfredsställelse att låta den ena uppståndelsen snabbt ersättas av en annan så att folk tappar tråden

Det är för mycket som står på spel nu, menar Rosen, som inte tvekar att kalla det för ett nationellt nödläge.

Det finns helt enkelt en gräns för en rutinmässig “å ena sidan, å andra sidan”-rapportering. En gräns för rapportering där man återger båda sidors argument och fakta som skenbart likvärdiga och sedan låter publiken dra sina egna slutsatser.

Jag hör genast någon protestera: men journalister ska inte välja sida!

Visst, men genom att ställa det kategoriska kravet gör man det lite väl lätt för sig.

Den seriösa, västerländska journalistiken försvarar nämligen av hävd centrala principer kring rättsstaten och ett demokratiskt statsskick, som till exempel domstolarnas oberoende, pressfriheten eller rätten att rösta. I lagen om Rundradion (paragraf 7), står det uttryckligen att vi på Yle ska “stödja demokratin”.

Likaså finns det inom den ansvarsfulla journalistiken en samstämmighet om hur viktig den vetenskapliga expertisen är för samhälleligt beslutsfattande.

Att då USA:s president, en av världens mäktigaste enskilda personer, är i färd med att undergräva eller misstänkliggöra samma institutioner för egen politisk vinning bör givetvis synas i nyhetsrapporteringen.

Journalistiken reagerar, och agerar enligt sina egna ideal och ledstjärnor.

Dessutom: det är ju faktiskt Trump själv som orsakar de ständigt återkommande ramaskrina. Det är inte ett medialt påhitt att han ofta ifrågasätts på bred front, det är ett ovedersägligt faktum.

Och framförallt: det är inte “negativa nyheter”.

Den seriösa, västerländska journalistiken försvarar av hävd centrala principer kring rättsstaten och demokratin

Det är måhända kritisk, men ändå normal journalistisk granskning av en ytterst central makthavare. Eller som Washington Posts chefredaktör Marty Byron konstaterade efter att Trump (än en gång) hade utmålat pressen som folkets fiende:

“We´re not at war (with the administration), we´re at work”.

Det är inte ett medialt påhitt att Trump ifrågasätts på bred front, det är ett ovedersägligt faktum

Slutligen: det sägs ofta om Trump att han är en “fräsch fläkt” eftersom han “vågar säga som det är” och “inte bryr sig vad folk tycker”.

Detta – lyder resonemanget – är bara sunt och hälsosamt i ett läge då saker och ting behöver ruskas om lite.

Må så vara. Det är en fullständigt legitim åsikt.

Men när Trump under republikanernas pågående partikonvent marknadsförs som “den västerländska civilisationens livvakt” (sic!), så är det nog upp till bevis.

Och det är (bland annat) journalistikens sak att granska sådana påståenden.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.



Source link