Kommentar: “Tervist! Det lyckas nog inte den här veckan heller” – det har blivit svårare att få intervjua estniska makthavare | Utrikes


Det är lite pinsamt, men nästan tre veckor efter att jag bad om en intervju med Estlands nya premiärminister har jag inte ens fått ett datum.

Till mitt försvar kan jag säga att jag inte tror att det är jag som är problemet. Jag har och har alltid haft goda (professionella, inte privata) kontakter med regeringskansliets kommunikationsavdelning.

Jag har inte heller blivit helt avfärdad.

Jag är på “kölistan”, men “Rain (Kooli, Yle Uutiset) gjorde ju nyligen en intervju” och det finns “en ganska stor mängd intresserade”.

– Hej igen! Vet ni ungefär när en intervju kan bli av?

– Hej! Nej, just nu har jag tyvärr inga indikationer.

Det här handlar naturligtvis varken om mig personligen eller om Svenska Yle.

Men det är något nytt som inte påminner om det Estland jag kom till för snart tjugo år sedan. Då stod den nordiska modellen av pressfrihet högt i kurs här.

Någonslags vändning kom under föregående decennium.

President Toomas Hendrik Ilves betedde sig som en överlägsen stropp mot finländska journalister och kritiserade oss offentligt.

Men det var relativt lätt att få en intervju med honom och på presskonferenserna gavs åtminstone de estniska journalisterna tid att ställa sina frågor.

När president Kersti Kaljulaid tillträdde år 2016 hände för första gången något som påminner om situationen med Kallas nu. Då “glömdes” Svenska Yle bort av presidentens pr-rådgivare.

Saknar dagens kommunikatörer demokratisk idealism?

Jag tror inte att det i grunden handlar om att Kaljulaid eller Kallas personligen är fientligt inställda till medierna. Tvärtom har jag träffat dem tillräckligt för att tendera att tro motsatsen.

Snarare rör det sig om hur moderna tiders kommunikatörer ser på sin egen roll och samspelet med de fria medierna. Var ligger lojaliteterna? Min egen utgångspunkt är nästan idealistiskt strikt:

Rent principiellt jobbar de anställda på regeringskansliet i första hand för folket och den estniska demokratin. Premiärministern är en sekundär arbetsgivare.

Rent principiellt har de en skyldighet att föra fram också en potentiellt motvillig minister framför enskilda potentiellt övernitiska journalister som kommer att ställa kritiska och krävande frågor.

Rent principiellt räcker det inte med att hänvisa till att någon annan redan har intervjuat henne eller att hon höll presskonferens i går.

(Rent principiellt kan man förstås hävda att estniska makthavare har ett ansvar att vara öppna för estniska medier, inte utländska. Men det argumentet har jag aldrig hört framföras.)

Läs förövrigt min kollega Johan Ekmans ypperliga kommentar om läget i Finland under nuvarande regering.

… och visst är medierna medbrottslingar

I Estland har de stora nationella medierna inte resurser att hålla sig med utrikeskorrespondenter.

Undantaget är public service-bolaget ERR, vars korrespondenter i Bryssel, Moskva och Washington är så överarbetade av produktionstakten att ingen vill bli korrespondent.

Utrikeskorrespondent, vill säga, för ERR kallar också sina journalister placerade utanför Tallinn, men inom Estland, för korrespondenter.

Stenbockska huset upplyst i Estlands färger.




Stenbockska huset, den estniska regeringschefen arbetsplats.
Stenbockska huset upplyst i Estlands färger.
Bild: Yle/Gustaf Antell
Estlands 100-årsjubileum,Stenbockska huset

ERR har sju sådana här inrikeskorrar. En på Ösel, till exempel, en i Virumaa, en i Valgamaa och så vidare. De stora kommersiella medierna har färre inrikeskorrespondenter och de har minskat under senare år.

Vilket har gett småstädernas kommunikatörer en möjlighet att utnyttja sin “professionalitet”.

En kommunikationsansvarig i en stad i södra Estland berättade åt mig att hon nu har börjat skriva färdiga artiklar åt de stora tidningarna.

– De byter ut namnet längst ner så att det ska se ut som deras text, men det publicerar ofta min text utan nästan några redigeringar, sa hon.

Pressmeddelanden fyller spalterna och etermedierna

Som journalist får jag dagligen en hel drös med pressmeddelanden in i mina e-postlådor. Ibland hittar jag samma text publicerad, nästan helt oredigerad, på nationella, regionala eller lokala mediers webbplatser.

I vissa fall kan jag förstå förfarandet, trots att jag inte accepterar det. Myndigheterna är ju väl ändå oftast inte våra fiender, eller hur?

Under coronakrisen dyker till exempel hälsovårdsmyndigheten Terviseamets dagliga pressmeddelanden upp på ERRs webbplats – nästan helt oredigerade och signerade av redaktionens redaktör.

ERRs huvudnyhetssändning på tv, Aktuaalne Kaamera, har ett dagligen identiskt segment där de presenterar Terviseamets statistik utan redaktionell kommentar.

Public service-bolag har ett ansvar att förmedla viktig samhällsinformation, men journalister måste samtidigt se kritiskt på den information de serveras.

Ett pressmeddelande är per definition inte en journalistisk produkt.

En artikel om coronaepidemin som är som en kopia av ett pressmeddelande på det estniska rundradiobolagets ERRs webbplats.Den estniska hälsovårdsmyndighetens pressmeddelande på myndighetens webbplats. 1154 nya fall av coronasmitta det senaste dygnet, står det.

Två bilder som säger mer än tusen ord. Bild: Gustaf Antell

Man skulle kunna tro att åtminstone Estlands dominerande journalistutbildning vid Tartu universitet vill ändra på det här. Tyvärr verkar de styrande där vara mer än nöjda med situationen.

Nyligen tog Tartu universitet beslutet att slå ihop studierna i journalistik och kommunikation på kandidatnivå.

“Genomgången läroplan i Journalistik och kommunikation ger grundläggande kunskaper för att kunna börja arbeta som reporter eller kommunikatör”, står det på den socialvetenskapliga institutionens webbplats.

“En grundligare specialisering till journalist (redaktör), kommunikatör eller medieanalytiker sker på magisternivå.”

Tartu universitet en varm sommardag.




Tartu universitet utan snö, slask och is.
Tartu universitet en varm sommardag.
Bild: All Over Press
Tartu universitet,Tartu,Estland,Estlands historia,högskola

Tidningen Postimees, som hör till de nationella medier jag har kritiserat här ovan, reagerade åtminstone kritiskt på Tartu universitets beslut.

På ledarplats skrev chefredaktören Mart Raudsaar den 5 februari 2021 så här:

“Hur har det gått sedan vi för 20 år sedan införde utbildning i kommunikation och PR i Estland? Jag räknade ihop hur många kommunikatörer som jobbar på våra tio ministerier: de är 66.”

Han fortsätter:

“Det är mer än tre gånger fler än vi har personer på Postimees inrikesredaktion, vilken i sin tur är tidningens största redaktion.”

Handlar om en så kallad naturlig utveckling

Den utveckling vi har sett mot en professionalisering av kommunikationen är i sig naturlig. Så går det i ett samhälle som strävar efter att bygga på kompetens, utbildning och meriter.

Men vem tar ansvar för att de demokratiska principerna inte glöms bort på vägen?

Det borde väl vara samma kompetenta, utbildade och meriterade journalister, kommunikatörer och politiker som har skapat den här situationen. För vem ska vi annars kunna lita på?

Som det nu ser ut kan det bli knappt med president- och ministerintervjuer för Svenska Yle i framtiden. Två minuter “utanför plenisalen” duger inte.

Demokratin behöver följdfrågor.



Source link