Längre text: Det som inte fick hända – smittan på äldreboendet – Nyheter (Ekot)


– Det här tror jag är B-huset.

– Ja, precis. Det där stora.

– Det är tomt i fönstren, jag ser inga på balkongerna heller.

– Det är där personalen säger att de flesta smittas.

Vi har åkt till ett av de äldreboenden i Stockholm som allra först drabbades av corona. Här hände det som inte fick hända –  smittan fick fäste och både äldre och personal blev sjuka.

I januari får Sverige sitt första konstaterade fall och den 11 mars meddelar region Stockholm att den första personen i Sverige avlidit till följd av covid-19. Myndigheterna ser tecken på att smittan nu sprids i samhället.

– God eftermiddag som sagt, säger statsepidemiolog Anders Tegnell från presskonferensen.

På en presskonferens berättar Folkhälsomyndigheten att Sverige nu skiftar fokus. Anders Tegnell:

– Och som sagt var det kommer bli ett jättestort fokus fortsättningsvis på skydda de äldre, äldre.

Från att ha fokuserat på resenärer från riskområden, som norra Italien, ska vi nu göra allt vi kan för att skydda våra äldre.

– Det är många gånger de riktigt gamla, 80-85 år och äldre som dör i den här sjukdomen, som blir allvarligt sjuka i den här sjukdomen.

Det här fortsätter att vara budskapet dag efter dag. Samtidigt har anhöriga börjat oroa sig för att smittan ska ha tagit sig in på Fruängsgården.

– Hej, jag ska träffa Stefan Amér.

– Det är andra huset.

Det är Familjeläkarna som har hand om läkarvården på Fruängsgården och hos nästan hälften av Stockholms äldreboenden. Deras huvudkontor ligger utanför Stockholm i Saltsjöbaden. Stefan Amér är verksamhetschef för Familjeläkarna. Han säger att de var beredda på att smittspridningen när som helst skulle nå något av deras äldreboenden. Vi gör intervjun i trädgården utanför huvudkontoret.

– Det var ju förväntat. Vi visste att det fanns en smittspridning samhället, vi hoppades naturligtvis att det in i de längsta skulle komma så lite som möjligt men vi var inte det minsta förvånad att det kom fall även på äldreboenden.

Han menar att de var snabba på att ta prover när det behövdes och den 18 mars konstateras det att coronaviruset har tagit sig in bland de äldre på Fruängsgården – äldreboendet blir ett av de första som drabbas av det som Sverige ville undvika.

Stefan Amér säger att det viktigaste att göra när man har en misstänkt eller konstaterad smitta på ett boende är att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om basala hygienrutiner. Utöver det har Familjeläkarna sett två framgångsfaktorer när det gäller att minska smittspridningen

Det ena är att man skiljer på de som är sjuka och de som är frisk:

– Ibland går inte flytta dem från bor i sina hem egentligen men då kan man ändå olika personalgrupper som hanterar de här olika så att det inte sker några kontakter egentligen mellan personalen och de olika grupperna.

Den andra framgångsfaktorn är att man samlar alla som jobbar i princip varje dag, går igenom vilka som är sjuka och hur man ska jobba med de smittade. Då ska man även påminna om hygienrutiner och att vara uppmärksam på sina egna sjukdomssymptom. Men det här är långt ifrån hur det vid den här tiden går till på Fruängsgården enligt de anställda vi pratar med.

Fruängsgården är ett stort komplex i rödbrunt tegel. Det består av ett servicehus och två vård- och omsorgsboenden. Här finns det plats för strax över 200 äldre. Ungefär hälften av platserna finns i en åtta våningar hög byggnad som kallas B-huset.

Det är där smittan kommer slå till som värst.

Vi kontaktar många som jobbar på boendet, men få vågar ställa upp på en intervju. De som väljer att prata med oss berättar att de inte får tillräcklig information av de ansvariga för boendet. Vi har bytt ut de anställdas röster för att skydda deras identiteter.

– Ingen fick information om detta, vi visste ingenting. Ingen chef sa att det fanns misstänkt corona.

– Jag var ledig i några dagar. När jag kom tillbaka fanns det 11 fall bland de boende. Jag jobbade sedan sen och då dog fem. Det här kommer sprida sig överallt eftersom dom hyr in personal som inte är vana. Det är kaos.

Sjukfrånvaron är periodvis dubbelt så hög som vanligt enligt ledningen för boendet och tillfällig personal tas in för att arbeta och försöka täcka upp.

– Tänk dig, du går in till patient och vet ingenting om du får corona eller inte. Du har ingen info. Situationen nu… kaos. Två patienter är på palliativ vård i livets… du vet… slutskede. Personalen vågar inte gå in till patienterna. Dom har ingen information. På sjukhus har man all info, man klär bara på sig skyddskläaderna. Cheferna borde vara på plats, dom är inte det.

Flera av våra källor med god insyn i verksamheten uppger att personal i början av krisen arbetat med både smittade och friska äldre samtidigt, och även gått mellan olika avdelningar.

En anställd berättar att man vid ett tillfälle lät boende från en avdelning med smittade gå in och vistas på en avdelning där man inte sett någon smitta.

En annan anställd berättar att personalen saknar information om hur många som smittas eller dör, och att cheferna är inte är på plats.

– Nej dom är inte där, hur ska dom berätta?

De ger er inte information via mejl eller sms eller på annat sätt?

– Nej nej nej! Bara mellan oss personal i hissen eller restaurangen. Vi personal pratar mellan varandra.

Det formella besöksförbudet på alla Stockholms stads äldreboenden kommer den 18 mars, samma dag som Fruängsgården fått sitt första bekräftade fall av covid-19.

Men Fruängsgården har redan sedan början av mars vädjat till anhöriga att inte besöka boendet och flera av de som dör har inte träffat sina anhöriga på flera veckor.

I slutet av mars får Ola Månsson reda på att hans fru Anita är en av dom som smittats av coronaviruset.

– De sa att det var Corona, sa de i alla fall att det var då.

Anita flyttade in på Fruängsgården i höstas eftersom hennes demens gjorde det svårt att bo kvar hemma.

Ola är ofta och hälsar på men de senaste veckorna har de inte kunnat träffas. Anita har ingen egen mobil eftersom hon ändå behöver hjälp med att svara. Så Ola har fått prata med henne via personalens mobiltelefoner. Men nu vill de inte längre:

– Då vill inte de ha sina telefoner i närheten av det och då funderade jag om vi skulle köpa en egen telefon med kontantkort.

Hur länge hade ni varit gifta?

– I 60 år. Den 3 september i år är det 60 år.

Ola Månsson är inte ensam om att få telefonsamtal från Fruängsgården om att hans anhöriga har smittats. Flera personer berättar för oss att det går snabbt från att deras anhörig testar positivt till dess att de dör.

Vi kontaktar ett stort antal anhöriga. Flera visar förståelse för den extraordinära situation som råder och säger att boendet gör så gott det kan. Andra är mer kritiska. De enda anhöriga som egentligen får en inblick i verksamheten under krisen är de vars föräldrar eller släktingar är döende. Då kan man kringgå besöksförbudet och få träffas en sista gång.

Vid månadsskiftet mars/april besöker en anhörig boendet för att ta farväl av sin mamma. Hon berättar att hennes bror ser flera bilar utanför huset, som ska transportera bort döda. Hon berättar också att en sköterska som kommer in i rummet har flera lager toalettpapper lindat runt huvudet för att skydda sig, och säger att hon inte hittar någon skyddsutrustning.

Vi tar del av flera vittnesmål om bristen på skyddsutrustning på Fruängsgården, och hur personalen använt allt från tvättlappar till just toalettpapper för att försöka skydda sig mot smitta.

Regeringen utlyser ett nationellt besöksförbud på landets alla äldreboenden från 1 april. Men samtidigt har viruset redan tagit sin in.

Nyhetssändning: “Ekots kartläggning visar att det finns eller har funnits coronasmittade eller misstänkt smittade personer på äldreboenden i minst 90 av landets kommuner”

Den 2 april, samma dag som den här rapporteringen sker, ska Ola Månsson flytta in i en ny lägenhet. Närmare Fruängsgården. Han tänker att han ska kunna promenera till Anita och kanske ha med något hemlagat.

– Man tänkte att hon skulle få komma ut i solen lite och sitta ute och dricka kaffe.

Han har fått rapporter om att Anita mår bättre och sitter upp och äter. Men när han står där bland flyttkartongerna får han beskedet att Anita är död:

– Ja det var ju stillestånd bara, stod still i skallen på mig. Det var svårt.

– Man är tjurskallig, men det hjälper inte alltid. Det var som i morse vaknade jag halv fem vet du, det var precis som, var fan är Anita någonstans. Jag var helt förvirrad i morse..

En av de svåraste sakerna var att aldrig få ta farväl.

– Det gick ju så fort så var det färdigt. Det var kaos, det var stoppa alla, det var förbud och man fick inte träffa dem. Det blir Inte något riktigt avslut. Det blir liksom en lucka i hela det här som man ska bearbeta. Det var som att det blev tvärstopp i skallen, som att de drog ut proppen innan man fattat hon hade dött.

Ola Månsson är inte ensam om att sakna ett farväl. Vi talar med söner, döttrar, fruar och män som själva är i riskgrupp och inte har kunnat vara med när deras älskade gått bort.

Vi vet inte säkert hur många som dör på boendet de här veckorna, anställda säger till oss att det rör sig om uppemot 30 personer. Men stadsdelsförvaltningen vill inte gå ut med några siffror på hur många som dött av covid-19 på enskilda boenden.

Vi kan däremot se att 22 personer som varit skrivna på adresserna innan man fick sitt första konstaterade fall av covid-19 numera är registrerade som avlidna hos Skatteverket. Det är många, många fler än normalt.

Mer än var fjärde folkbokförd, i det hårdast drabbade B-huset, har dött under drygt en månad.

Även anställda blir sjuka. Flera av de äldre som insjuknar tillfrisknar senare, och några är på bättringsvägen, enligt deras anhöriga.

Både en del anhöriga och anställda tror att smittan kan ha spridits mellan avdelningarna av personalen. Men Ola Månsson, som förlorade sin fru Anita, tycker inte att man kan klandra personalen:

– Det har ju fel instruktioner, har inga grejer att skydda sig med och inte kan rå för det där. Jag tycker att det är hemskt i alla fall. Jag vill inte hålla på att gnälla och skälla på dem. Jag tror att de som jobbade med henne nära,  de var vanliga hyggliga människor.

En av de anställda berättar själv hur svårt det är att se de äldre i den här situationen.

– Man blir ledsen. Äldrevården är annan sak än om du är på sjukhuset. Här dom bor två-tre år, man bygger upp kärlek och man blir vän med dom.

Under hela april pågår debatten om bristen på skyddsutrustning inom äldreomsorgen. Men på Fruängsgården har personalens rädsla för att bli smittade fått konsekvenser för de som är sjuka, enligt våra källor.

Två av de anställda berättar att det finns tillfällen då sjuka covidpatienter har hittats liggandes i sin egen urin och avföring eftersom en del av personalen inte ska ha vågat gå in till dem.

En i personalen säger upprört till oss hur äldre citat “ligger och dör i kiss och bajs”.

För att försöka förstå hur det har kunnat bli såhär ska vi träffa enhetschefen, som är ansvarig för omsorgskomplexet. Vi träffar henne utanför Fruängsgården.

– Jag heter Marie Bergström och jag är verksamhetschef här på Fruängsgårdens verksamheter.

Varför tror du att smittan har spridit sig här på Fruängsgården?

– Det är ju så att vi har ganska många demensplatser och här bor det människor som umgås med varandra, som är vana att vara tillsammans, att sitta tillsammans och äta och prata. Och innan man vet att det finns en smitta så kanske smittan redan har spridit sig. Sen vet vi idag att det finns de som har covid som inte har några symptom. Vi har en stor personalgrupp. Jag tror att det är så att man kan ha smittat utan att veta om att man har varit sjuk och smittan kan ha spridits genom dels besök innan vi hade besöksrestriktioner och sen via personal, självklart.

Frånvaron av chefer på plats, som kritiserats av anställda, förklarar Marie Bergström med att även de har varit sjuka, men hon menar att det inte har saknats arbetsledning. Hon beskriver en ständig jakt på skyddsutrustning och personal, särskild till B-huset där de flesta sjuka funnits.

– Jag kan säga att det har varit en krisperiod och är egentligen fortfarande. Den pågår ju,, även om den är lugnare nu. Det har varit som att befinna sig i krig, nästan.

Hur då?

– Det har hela tiden varit en jakt på skyddsmaterial och personal, eftersom vi har haft många som varit sjuka.

All personal vi pratat med säger att samma personer jobbat både med sjuka och friska, men detta förnekar Marie Bergström. Däremot menar hon att vikarier kan ha bytt mellan avdelningar med sjuka och friska, men då olika dagar.

Att någon i personalen ska ha använt toalettpapper som skyddsmask har hon inte hört men däremot tillverkade de egna munskydd när bristen på skyddsutrustning var som värst.

Hon bekräftar också att en del av personalen varit så rädda för att smittas att de vägrat gå in till äldre, och till och med sjukskrivit sig för att slippa arbeta. Men uppgifterna om att äldre legat i urin och avföring menar hon är en överdrift.

– Jag kan återkoppla till det som varit det värsta under den här perioden – och det är personalens rädsla. Absolut. Att säga att de legat i urin och avföring tror jag är stark överdrift. Men jag vet att vi haft personal som vägrat gå in och vägrat jobba med covidpatienter och sjukskrivit sig istället och då har vi fått ta in annan personal.

Men vi pratar med anställda som själva sett det här?

– Då kan jag undra varför man inte gjort något åt det då. I vård och omsorg av svårt sjuka patienter kan mycket hända på kort tid. Så att… jag kan varken säga att det stämmer eller att det inte stämmer. Men som sagt det händer saker under väldigt kort tid.

Och det här är inget du hört om från personal?

– Det kan säkert förekomma men som jag sa, det händer under väldigt kort tid.

Den personal vi har pratat med tycker att de fått för lite information om hur de ska ta hand om smittade och hur man använder skyddsutrustning. Men det här håller Marie Bergström inte med om. Hon känner inte heller till att man låtit boende från en avdelning med smitta gå till en avdelning med friska:

– Det är inget jag känner till. jag är inte här dygnet runt. Det är ingen av oss.

På en stenbänk i en solig park i centrala Stockholm sitter Lennart Kronvall. Han väntar på att bli uppringd av sin pappa som sitter på sitt rum inne på Fruängsgården, på en av de sista våningarna som ännu inte drabbats av coronasmitta.

– Man kan prata med honom. Han håller ju sig mest på sitt rum hela tiden. Han vill inte vara ute och rulla. Han är nöjd med sin situation även om han tycker det är tråkigt att jag inte kan komma och hälsa på, men han vill ju inte heller bli smittad.

Då ringer hans pappa inifrån Fruängsgården.

Lennart: Jamen tjena!

Pappan: Tjena tjena.

Lennart: Hur är läget?

Pappan: Jodå, jag sitter här och kan inte röra mig någonstans.

Lennart: Har du fått något käk då?

Pappan: Jajamensan, det har jag. Jag har fått käka.

Lennarts pappa berättar att han sitter och löser korsord och försöker hålla sig på sitt rum.

När samtalet är över ser Lennart lättad ut.

Lennart: Ja, det gör vi. Vi hörs vidare, detsamma!

– Ja, det är alltid trevligt att höra rösten, det är det. Det går inte att komma ifrån.



Source link