Lillrank talar om rädslans pandemi – håller du med? | Svenska.yle.fi


Ska ett coronaliv vara flera gånger dyrare än ett cancerliv eller trafikolyckeliv? Det är dags att bredda åsiktskorridoren om coronarestriktionerna, säger ekonomiprofessorn Paul Lillrank, som talar om rädslans pandemi.

I takt med att coronakrisen drar ut på tiden i Finland har det uppstått en debatt om huruvida de negativa effekterna av nedstängningen av samhället kan blir större än de positiva.

En av debattörerna är Paul Lillrank, professor i kvalitetsstyrning vid Aalto-universitetet. Han vill skapa en diskussion om vilket pris vi är beredda att betala genom coronarestriktionerna.

Paul Lillrank har sin bakgrund inom produktionsekonomi och har lett projekt där man mäter kvaliteten inom hälsovården.

– Konsekvenserna av åtgärderna kan möjligen skörda fler liv än själva coronaviruset. Man går inte till läkaren och man skjuter upp cancerbehandlingar, säger Lillrank.

– För att inte tala om konkurser och folk som förlorar sitt livsverk. Det är inte något som man kan ignorera heller, säger Lillrank.

Det har inte rapporterats om cancerbehandlingar som skjuts på framtiden, men nog om cancerscreeningar som skjuts framåt. Det kan i praktiken innebära att sjukdomar inte kan behandlas i ett så tidigt skede som i vanliga fall.

Lillrank har försökt beräkna kostnaderna för coronavården, då man räknar med att stora delar av samhället har varit, och fortfarande är nedstängt.

Sju miljoner per människoliv – siffrorna ser grymma ut

Han har utgått från summan 20 miljarder som staten är tvungen att låna extra. En annan summa som man kan använda är Näringslivets delegation Etlas uppskattning om att restriktionerna kostar samhället en miljard euro per vecka.

Kostnaderna kan man fördela på det antal människoliv som man hittills antas ha sparat tack vare restriktionerna, jämfört med det värsta scenariot som THL lade fram tidigare i vår.

Lillrank räknar med att 2 700 människoliv hittills kan ha sparats och justerar siffran med det som han kallar “kvalitetsjusterade levnadsår”.

– Det är en skillnad om vi talar om en 2-åring eller en 92-åring. Det är också en skillnad om vi talar om någon som kan gå efter en sjukdom eller förblir rullstolsbunden.

– Här får man siffror som ser ganska grymma ut, beroende på ingångssiffror. Men man kan komma till sju miljoner euro per mänskoliv eller en halv miljon per levnadsår, säger Lillrank.

– Och det är ju väldigt mycket mera än man annars lägger på sjukvård eller till exempel riskminimering inom trafiken, Så återstår frågan om varför ett coronaliv är tio eller femtio gånger mer värdefullt än ett vanligt liv, eller ska vi säga cancerliv, eller ett trafikolyckeliv?, säger Lillrank.

Lillrank säger att han är medveten om att det är svårt att veta vilka siffror som man ska utgå från, men han anser att resonemanget är viktigt. Vi vet inte ännu hur pandemin utvecklar sig och vilka de långvariga effekterna på samhället blir.

Soininvaara ställer också frågan: varför skyddar vi inte folk mot alkohol och trafiken om vi betalar så här mycket nu?

De facto använder sig social- och hälsovården av beräkningar på hur mycket ett levnadsår beräknas få kosta, då man fattar beslut om till exempel hur dyra mediciner som samhället ersätter då det gäller andra sjukdomar.

Också den gröna politikern Osmo Soininvaara, som har profilerat sig inom hälsovårdsfrågor för ett liknande resonemang på sin blogg. Han jämför också med alkoholrelaterade sjukdomar och trafikolyckor då samhället väljer hur mycket pengar som sätts på olika hälsorisker.

– Det är ju något fundamentalt galet med den situation som vi befinner oss i, och därför har jag myntat uttrycket rädslans pandemi, säger Lillrank.

Han säger att han vill bredda åsiktskorridoren i den här frågan. Åsiktskorridor betyder ett utrymme för ett smalt spektrum av åsikter.

– Rädslans pandemi orsakar ekonomiska förluster och förstör relationer mellan mänskor. Den är unik i världshistorien och den borde vi diskutera.

“Om Lillrank bodde i Italien skulle han inte säga så här”

En annan akademiker som har uttalat sig i den här debatten är Jaana Hallamaa, professor i social etik och ordförande för ETENE, den riksomfattande etiska delegationen inom social- och hälsovården.

Jaana Hallamaa kirjastossa




Jaana Hallamaa svarar Lillrank: Om vi hade det som i Italien skulle det vara förfärligt, inte bara för mänskorna, utan också för ekonomin, säger hon.
Jaana Hallamaa kirjastossa
Bild: Marja Väänänen / Yle
Jaana Hallamaa,Islamiska staten (IS),Helsingfors universitet

Hon är kritisk till att man försöker göra beräkningar på kostnaderna för coronarestriktionerna. Om vi hade haft väldigt många insjuknade hade det lamslagit samhället på ett helt annat sätt, säger Hallamaa.

– Allt har gått ganska väl i Finland. Inte så många har dött och sjukhusen har inte blivit överbelastade av patienter. Men om vi bodde i Italien eller Spanien skulle också Lillrank tänka annorlunda.

– Det att så många hade insjuknat och dött skulle också ha drabbat ekonomin väldigt hårt. Inte bara isoleringen, utan själva sjukdomen skulle ha drabbat samhället väldigt hårt.

Hallamaa anser ändå att vissa restriktioner i Finland rör sig på gränsen till vad som är hälsosamt. Det gäller framför allt isoleringen av äldre mänskor.

– De svagaste lider alltid mest. De som bor på något äldreboende, eller behöver extra hjälp. De som bor hemma och är isolerade.

– Vi alla som jobbar hemma har någon form av psykiska symptom, men det är mycket värre för dem som inte kan gå någonstans. Det är mycket hårt för dem som också saknar bostad och för dem som lider av depression, säger Hallamaa.

Anser du att nackdelarna i vissa fall är större än fördelarna av isoleringen?

– Jag tror och hoppas att vi ska börja lindra isoleringen. Vi har massor med natur och plats där ute. Vi kan kanske träffa varandra. Vi måste ta några risker. Det kan vi inte undvika.



Source link