“Lite nervöst men roligt” – Inrikes – svenska.yle.fi


President Sauli Niinistö och hans fru Jenni Haukio ville hedra vardagshjältar med en inbjudan till självständighetsmottagningen på Presidentens slott. Festen ställdes in, men Frank Ahrenberg och Malin Solstrand fick ändå en pratstund med presidentparet.

– Jag sa just till min fru Karin att mina händer känns alldeles fuktiga, jag var nog ganska nervös inför samtalet. Men det kändes fint! Presidenten ställde en fråga till mig också, om hur kundbetjäningen i bussen har påverkats av coronaläget. Jag svarade att det har gått bra, alla har kämpat på tillsammans, säger Frank Ahrenberg direkt efter pratstunden.

– Resten av kvällen ska vi bara ta det lugnt och titta på programmet i tv. Jag har satt en lonkero i kylen, så den tänker jag njuta av också, säger han.

Också Malin Solstrand säger att det var lite nervöst inför Skype-samtalet med presidenten.




– Det var intressant, lite nervöst men roligt. Presidenten var själv lugn och saklig, ställde bra frågor. Det känns roligt att presidentparet har lyft fram vårdpersonalen i självständighetsfirandet. Fint gjort av dem. Man är inte van vid att som vårdpersonal få så här mycket uppmärksamhet, lite märkligt men roligt, säger Solstrand.

Men vem är Frank Ahrenberg och Malin Solstrand utöver att vara lämpliga gäster för slottsbalen?

“Vi kallar oss inte hjältar, vi gör vårt jobb”

Malin Solstrand bor i Maxmo med sambo och två barn. Hon arbetar som sjukskötare på intensiv- och övervakningsavdelningen på Vasa centralsjukhus sedan tolv år tillbaka. Hon säger att hon alltid tänkt att sjukskötaryrket passar henne.

– Min pappa Bengt är sjukskötare och jag hade en aning om vad yrket går ut på. Men det är absolut inte ett kall, mer ett intresse. Man får spela en roll i någons liv, göra någon friskare. Det känns bra att hjälpa andra.

En kvinna med svart vinterrock och orange halsduk tittar rakt in i kameran. Hon står ute i ett snöigt landskap.

Bildtext

Sjukskötaren Malin Solstrand säger att sjukvårdaryrket varken är ett kall eller ett talkojobb.

Bild: Niklas Aldén/Yle

När Malin Solstrand var liten var pappan en vardagshjälte som hon såg upp till.

– Han är fortfarande en förebild för mig. Han är fem före pensionär och jobbar ännu i branschen. Vi brukar diskutera jobb tillsammans, sådant som ingen annan orkar höra på. Vi har tystnadsplikt, så vi går givetvis inte in på detaljer. Han sa skämtsamt att det inte var ett bra yrkesval då jag började studera. Det är slitsamt, inte bra betalt och skiftarbete.

Jag skulle inte säga att vi kallar oss för hjältar, långt ifrån. Vi gör vårt jobb varje dag oavsett om det är pandemi eller inte

― Malin Solstrand, sjukvårdare i Vasa

Under coronapandemin har vårdpersonalen fått slita extra hårt, vilket också har uppmärksammats i nyhetsrapporteringen och på sociala medier. Under våren 2020 skrev Solstrand också ner sina tankar om coronavardagen som sjukskötare i en blogg för Svenska Yle.

Med corona hamnade vi plötsligt i blickfånget. Antal patientplatser och respiratorer var högaktuellt. Det känns att vi är under mer press […] På sociala medier lyfts vi upp som hjältar. Inget jag vill skriva under, vi gör ju vårt jobb som vi alltid har gjort“, skrev Solstrand i maj 2020.

Att i slutet av år 2021 få en ibjudan till presidentparets självständighetsmottagning var väldigt oväntat, säger Solstrand.

– Sedan fick vi lätt panik av att få alla praktiska arrangemang fixade: fixa ledigt från jobbet, fixa hotell, barnvakt men sedan blev det stopp då allt plötsligt blåstes av. Det blev lite av ett antiklimax. Men jag tycker det är ett ärofyllt uppdrag att få representera alla mina duktiga kollegor på Vasa centralsjukhus, säger Solstrand.

Specifikt intensivvården har lyfts fram under pandemin

Nu ett och ett halvt år senare säger Solstrand att hon under den tunga coronatiden funderat på om det är vettigt att fortsätta slita i vårdjobbet. Hon tänker ändå inte byta bransch. Att specifikt intensivvården fått uppmärksamhet under coronapandemin, tycker Solstrand att är viktigt.

En intensivvårdare står i en sjukhuskorridor och tittar rakt in i kameran. Hon har blå jobbkläder på sig och armarna i kors.

Bildtext

Malin Solstrand har jobbat som sjukvårdare vid intensivavdelningen på Vasa centralsjukhus i cirka 12 år.

Bild: Niklas Aldén / Yle

– Tråkig orsak, visst, men att det vi gör har lyfts fram spelar roll. Att vi inte tas för givet. Intensivvården har varit bortglömd, men nu tror jag att de allra flesta vet vad som händer på en intensivvårdsavdelning.

Även om läkare och vårdare fått en hjältestatus, vill Solstrand inte betona den när hon pratar om sig själv och sina kolleger.

– Jag skulle inte säga att vi kallar oss för hjältar, långt ifrån. Vi gör vårt jobb varje dag oavsett om det är pandemi eller inte.

Hon hoppas ändå att den nyfunna uppmärksamheten och uppskattningen skulle leda till lite bättre lön och att fler ungdomar skulle vilja söka till vårdbranschen.

För Frank Ahrenberg är busschaufföryrket en pojkdröm som blev sann

– Morjens Frank, hinner du med en kaffe?

– Inte i dag, bussen startar 12.41. Ha en trevlig arbetsdag!

När busschauffören Frank Ahrenberg går genom personalhuset vid bussdepån i Ilmala i Helsingfors, märks det att han är en omtyckt kollega. Glada tillrop hörs från medarbetarna han passerar på sin väg till bussen.

En glad man stiger ur en buss. Mannen är busschaufför.

Bildtext

Frank Ahrenbergs hälsning till finländarna är att de ska försöka kämpa på och hålla fanan högt, trots alla svårigheter som råder.

Bild: Matilda Gyllenberg / Yle

Drömmen om att en gång få köra buss väcktes hos Ahrenberg i fem-sexårsåldern. Familjen hade ingen egen bil, och till mormor tog man bussen. Lille Frank pilade alltid fram till bänken bredvid föraren, där han sedan satt klistrad under hela resan medan han pratade oavbrutet och observerade allt som föraren gjorde. När han blev stor skulle han själv bli busschaufför, bestämde han.

Det bästa är nog att jag får träffa olika människor, se till att de trivs i bussen och att de får åka säkert från punkt A till punkt B. Det tycker jag om. Det krävs så lite för att lysa upp någons dag

― Frank Ahrenberg, busschaufför

Livet ville ändå annorlunda och Ahrenberg hamnade i logistikbranschen där han jobbade med frakt av frukt och grönt i nästan 40 år. Efter stora omställningar i branschen gick företaget han var anställd av omkull, och plötsligt stod han utan arbete.

– Då kom den gamla gnistan tillbaka och jag bestämde mig för att förverkliga min gamla dröm. Jag hade tur och kom snabbt in på en chaufförsutbildning. Nu har jag varit busschaufför i två och ett halvt år. Och jag trivs utomordentligt.

Bemöter varje passagerare med värme

Frank Ahrenberg hoppar in i förarbåset i bussen, blåser i den obligatoriska alkometern, klickar fast säkerhetsbältet och kör iväg – på sekunden klockan 12.41. Att han trivs på jobbet blir tydligt under åkturen. Varje passagerare som kliver på får ett varmt välkomnande, och den som är sällskapssjuk bjuds på en pratstund.

– Det bästa är nog att jag får träffa olika människor, se till att de trivs i bussen och att de får åka säkert från punkt A till punkt B. Det tycker jag om. Det krävs så lite för att lysa upp någons dag, oftast räcker det med ett glatt “god morgon” för att deras ögon ska börja lysa.

Ibland har han gjort mycket mer än så. Frank Ahrenberg berättar om en äldre herreman som åkte med i bussen varv efter varv, av allt att döma minnessjuk. Den gången blev bussen 18 minuter försenad, eftersom Frank Ahrenberg till slut var tvungen att tillkalla ambulans och se till att mannen kom tryggt iväg.

– I Finland är folk vana vid att bussar och tåg kommer på utsatt tid. Vi har ett mycket välfungerande system. Om det blir förseningar får jag förklara vad som hänt, och efter det är det sällan någon blir sur.

En man står utanför en blå buss och ler rakt in i kameran. Mannen har glasögon på sig.

Bildtext

Om någon hade frågat mig för fem år sedan hurdana finländarna är, hade jag nog svarat att de är ganska inåtvända och försiktiga. Det tycker jag inte längre, säger Frank Ahrenberg.

Bild: Matilda Gyllenberg / Yle

En busschaufför har möjligheten att se delar av det finska folket ur ett annat perspektiv än de flesta av oss. Folk hoppar på och av hela dagen. Det är skolklasser, pensionärer, affärskvinnor och -män, punkare och småbarnsföräldrar med barnvagnar.

– Om någon hade frågat mig för fem år sedan hurdana finländarna är, hade jag nog svarat att de är ganska inåtvända och försiktiga. Det tycker jag inte längre. Nu när jag sett dem sitta i bussen under hela coronasituationen tycker jag de är plikttrogna och bra på att följa restriktioner. Dessutom är de trevliga och oftast vänliga.

Både Ahrenberg och Solstrand och andra inbjudna gäster har lovats ett nytt inbjudningskort nästa år.

– Varje år tittar miljontals människor på självständighetsbalen på Presidentens slott och det är ytterst sällsynt att man ser en busschaufför gå in där genom dörren. Och jag tror att det har en stor betydelse för alla, att vi blir hedrade nu. Man lägger märke till det vad vi gör här ute på fältet, säger Frank Ahrenberg.

Missade du Fest på slottet-sändningen? Du kan se den i sin helhet här:






Source link

Be the first to comment

Leave a Reply