Mamma Mia vilka mammor! – vilken är din fiktiva favoritmamma? | Kultur och nöje


En mamma som älskar att klättra i träd, en girig mamma som tjänar storkovan på kriget och en Muminmamma som går in i väggen. Vi listar ett antal oförglömliga porträtt av mammor i film, på scenen och i litteraturen.

I Kulturpodden som publiceras den 8 maj kommer vi att prata om fiktiva mammor – har du en favoritmamma på film, i dramatiken eller i litteraturens värld?

Berätta för oss i kommentarsfältet längst ner i artikeln vilken fiktiva mamma som gjort det största intrycket på dig och varför.

Skicka in ditt svar senast onsdagen den 5 maj så kanske vi tar upp henne i vårt samtal om underbara, fantastiska, kärleksfulla, irriterande, vidriga och fascinerande mammor.

Mamm som älskar att klättra i äppelträd

I den finlandssvenska litteraturen hittar vi en hel del minnesvärda skildringar av mödrar och moderskap – här kommer tre exempel på mödrar att sluta till sitt hjärta:

I Peter Sandströms författarskap intar ”mamm” en alldeles särskild plats.

I huvudpersonens liv finns en handfull kvinnor av stor betydelse – hustrun, systern och dottern, ibland en älskarinna eller en ungdomskärlek – men mamm hemma i barndomens Nyykaabi har en alldeles speciell lyster över sig. Mamm som älskat att dansa och att klättra i äppelträd.

I den senaste romanen, Kärleken är ett tamdjur (2020), tecknar Sandström ett kärleksfullt och ömt porträtt av en åldrande mamm som motvilligt försöker vänja sig vid ett begränsande rollatorliv.

Att se den förr så vigulanta mamm huka över rollatorn gör ont, det smärtar också att inse att mamms minne håller på att försvagas, att mamm i allt högre grad (be)ter sig som ett barn. Att tiden är utmätt.

Mamm ”kunde vara noggrann. Hon kunde också vara vårdslös. Hon slarvade bort bruksanvisningar för elektriska sågar; hon tappade röda sjalar i tesalonger i augusti månad; hon visste aldrig var hon hade lagt köpekontrakt för skogspartier, papper som gjorts upp i närvaro av officiella vittnen. Men hon hittade alltid sitt körkort, och hon visste var hon hade recepten på fiskgelé, glögginkokt lax och små, runda punschbakelser.”

Författaren Peter Sandström.




Peter Sandström skriver kärleksfullt om relationen mellan mor och son i sina verk.
Författaren Peter Sandström.
Bild: Elin Willows
Peter Sandström

Mamman som ammar i stjärnornas sken

Elmer Diktonius var synnerligen förtjust i såväl katter som barn, och i hans diktsamlingar finns ett flertal oförglömliga porträtt av ”kläppungar” och traspojkar, barn i trädgården och barn med obefläckade själar.

Men i dikterna möter vi också mödrar som älskar sina barn förbehållslöst, som ger barnen all kärlek och trygghet de förmår uppbåda – även om de yttre omständigheterna ofta är karga och knappa.

En sådan mor återfinner vi i dikten ”Barn i stjärnljus” i diktsamlingen Mull och moln (1934):

”Det finns ett barn, / ett nyfött barn – / ett rosenrött, nyfött barn. // Och barnet kvider – / det gör alla barn. Och modren för barnet till sitt bröst: / då tystnar det. / Så gör alla mänskobarn. // Och taket är ej alltför tätt – / det är ej alla tak. / Och stjärnan sticker / silvernosen genom springan, / och söker sig till den lilles huvud: / stjärnor tycker om barn. // Och modren blickar mot stjärnan / och förstår – / alla mödrar förstår. / Och trycker lillungen skrämd / till sitt bröst – / men barnet diar lugnt i stjärnljus: / alla barn diar i stjärnljus. // Det vet ännu inget om korset: / det vet inget barn.”

elmer diktonius,




Elmer Diktonius skrev ofta om katter och barn – men också om mammor i sina dikter.
elmer diktonius,
Bild: Yle Kuvapalvelu
elmer diktonius

Den självuppoffrande mamman som går in i väggen

En mamma som inte går att kringgå är givetvis Tove Janssons Muminmamman – en mamma som är lugnet och tryggheten själv i en värld som ibland kan te sig hotfull, en allseende och allvetande mamma som uppmuntrar och sporrar, bejakar äventyret och friheten, en kärleksfull mamma som urskiljningslöst välkomnar alla in i den bohemiska familjegemenskapen ”i vimmelhuset”.

Muminmamman är hjärtat i familjen – en självuppoffrande mamma som alltid ser till alla andras bästa. Men ibland stjäl hon till sig en stund i avskildhet – hon tar sig en tupplur i den varma sanden, hon plockar snäckor på stranden eller täljer barkbåtar när hon vill vara ifred en stund.

I en av de sista Muminböckerna, Pappan och havet (1965), rubbas dock balansen inom familjen och mellan föräldrarna när Muminpappan drabbas av ett behov av att känna sig nyttig och beslutar att familjen skall överge Mumindalen för en karg ö långt ute i havet.

Ute på fyrön känner sig Muminmamman ensam och obehövd och hon sjunker allt djupare ner i ett depressivt tillstånd. För att lindra sin enorma hemlängtan börjar Muminmamman måla en underbart prunkande paradisträdgård på väggen i fyren – en trädgård som till stora delar påminner om hennes älskade Mumindalen:

”Jag vill hem … Jag vill äntligen hem från denhär förskräckliga tomma ön och det elaka havet … Hon slog armarna om sitt äppelträd och blundade. Barken var skrovlig och varm. Ljudet av havet försvann. Mamman hade gått in i sin trädgård.”

Muminmamman i Muminvärlden i Nådendal.




Muminmamman är den goda och självuppoffrande modern personifierad
Muminmamman i Muminvärlden i Nådendal.
Bild: Wikimedia commons
Muumimamma,Nådendal

Dramatiska mammor har det sällan så lätt

Mammor har en lång historia inom världsdramatiken, men som det brukar vara inom konst är det sällan de balanserade och måttfulla porträtten som lyfts fram.

De mest minnesvärda mammorna är, som de flesta stora roller, starka karaktärer med någon gruvlig karaktärsbrist som blir deras fall: de är giriga, hämndlystna, högmodiga.

Medea är en mamma som bevarat sin lyskraft ända sedan antiken, men den trollkunniga barnamörderskan kändes inte som ett riktigt lämpligt exempel för denna mors dag.

I stället valde jag två andra mammor som visserligen gör sitt bästa men dessvärre fokuserar på fel saker. Och för att allt inte ska vara elände så valde jag också en riktigt sjysst mamma som det går bra för.

Den tyska dramatikern Bertold Brecht skrev pjäsen Mor Courage och hennes barn i ett vitglödande raseri under hösten 1939 då Nazityskland invaderade Polen.

Vid den här tidpunkten befann sig Brecht i exil i Sverige och pjäsen börjar i Dalarna år 1624 under det trettioåriga kriget.

Mor Courage är en driftig affärskvinna som är fast besluten att tjäna pengar på det pågående storkriget.

Vid en värvningsplats säljer hon ett silverspänne till en officer, men hennes två söner värvas av den svenska hären. För att skydda dem, och fortsätta tjäna pengar, följer hon och hennes stumma dotter med hären ner till det krigshärjade Tyskland.

Under de brutala krigsåren går alla hennes barn våldsamma öden till mötes trots att Mor Courage gör vad hon kan för att skydda dem.

Med pjäsen ville Brecht visa på krigets vanvett och blindheten hos alla som tror att de kan vinna något på det.

Enligt legenden inspirerades Brecht av renässansmästaren Pieter Bruegels tavla Galna Greta (Dulle Griet, 1563).

Tavlan föreställer en kvinna med pansar och svärd som plundrar Helvetets port och förmedlar samma atmosfär av kaos, våld och girighet som finns i Mor Courage.

En renässansmålning av en kvinna med svärd och pansar i ett kaotiskt krigslandskap.




När Bertold Brecht skrev sin pjäs Mor Courage inspirerades han av renässansmästaren Pieter Bruegels tavla “Galna Greta” (1563) som föreställer en kvinna som plundrar Helvetets portar.
En renässansmålning av en kvinna med svärd och pansar i ett kaotiskt krigslandskap.
Bild: Pieter Brueghel den äldre – Museum Mayer van den Bergh
Pieter Bruegel d.ä.,Galna Greta

Matriarken som styr med järnhand

Bernarda Albas hus var den spanska dramatikern Frederico García Lorcas sista verk. Pjäsen blev färdig år 1936, två månader innan han mördades under det spanska inbördeskriget.

Bernarda Alba är matriarken i en familj på den spanska landsorten som styr sin familj med järnhand. Hennes make har dött och i enlighet med sin tradition ålägger hon sin familj en åttaårig sorgeperiod.

Men hennes fem vuxna döttrar vill inte foga sig i hennes vilja för med sitt beslut dömer hon i praktiken dem till ett liv som ogifta.

Bernarda Alba är en minnesvärd modersgestalt, en skräckinjagande familjetyrann som är besatt av att värna om familjens rykte och som upprätthåller den glädjelösa katolska ordningen i hemmet.

Svartvitt foto av en sträng gammal kvinna i svart.




Ruth Baldor som Bernarda Alba i Deutsches Theater Berlins uppsättning av Bernarda Albas hus år 1950.
Svartvitt foto av en sträng gammal kvinna i svart.
Bild: ullstein bild – Abraham Pisarek/ All Over Press
Bernarda Alba,Federico García Lorca

En livsbejakande Mamma Mia

En riktigt mysig och varm mamma är däremot Donna i den omåttligt omtyckta ABBA-musikalen Mamma Mia!

Donna är i medelåldern men har hållit sin ungdomligt bohemiska ådra intakt. Hon driver ett vackert litet hotell på en grekisk ö, precis som hon alltid drömt om att göra.

Hennes tjugoåriga dotter Sophie ska gifta sig och ordnar bröllopet på ön. Och utan sin mammas vetskap skickar hon inbjudningar till tre män som alla möjligtvis kan vara hennes pappa.

Till skillnad från de tidigare karaktärerna är Donna en livsbejakande gestalt med en sällsynt positivt skildrad mammaroll. Det är hon som står i centrum för berättelsen, inte dottern. Hon lever det liv hon alltid drömt om, har goda vänner och ett nära och kärleksfullt förhållande till sin dotter.

Hon har också sina tvivel på det kommande bröllopet. Donna tycker att Sofie och hennes fästman är på tok för unga för att ta livet på så stort allvar. Och – spoilervarning! – i slutet är det hennes livserfarenhet och intuition som får rätt.

Veera Railio, Mia Hafrén & Anna Hultin




Donna (Mia Hafrén) flankerad av sina två bästisar (Anna Hultin och Veera Railio) i Svenska Teaterns uppsättning av Mamma Mia! år 2014.
Veera Railio, Mia Hafrén & Anna Hultin
Bild: Brinkhoff/Mögenburg
veera railio

Det våras för tuffa mor- och farmödrar

Mammor av olika slag har i alla tider varit ett givet inslag även i filmvärlden och den senaste tiden är det äldre matriarker som tagit sig ton.

Den färska Oscarvinnaren Yuh-Jung Youn spelar en viljestark och karismatisk mormor i Minari – en skildring av en koreansk familjs försök att hitta sin plats i 1980-talets USA.

Youn Yuh-jung.




Vinnande mormor. Yuh-Jung Youn vann nyligen en Oscar för bästa biroll i filmen Minari (Finlandspremiär 7.5.2021).
Youn Yuh-jung.
Bild: Chris Pizzello / EPA
april,2021,Union Station,Los Angeles,USA,Oscar,Oscarsgalan 2021,Wuhan-coronavirus,filmer,Youn Yuh-jung

Nominerad i samma kategori var Glenn Close för en motsvarande roll i arbetarklasskildringen Hillbillly Elegy. Med en röst färgad av tobak och ilska försöker Mamaw hålla ihop en familj som tampas med drogmissbruk, våld och uppgivenhet.

Dottern verkar vara förlorad – men kanske dottersonen har en chans?

Även i tv-serievärlden har det genom tiderna funnits det gott om äldre mammor med pondus. Miss Ellie i Dallas må ha varit blid och god, men när hon satte ner foten fogade sig tillochmed JR.

Och vem vågar säga emot gammelfarmor i Downton Abbey?

Downton Abbey, Yle TV1




Årtiondets farmor? Maggie Smith i Downton Abbey
Downton Abbey, Yle TV1

Den viktigaste frågan just nu är ändå vilken fiktiva mamma som gjort mest intryck på dig? Vem minns du bäst och varför? Skriv i kommentarsfältet nedan eller hör av dig direkt till kulturpodden@yle.fi senast onsdagen den 5 maj.



Source link