Prevention av coronaspridning i Sverige kräver demografisk strategi


Med en nationell strategi för hantering av coronapandemin som bygger på individansvar i stället för sträng karantän har Sverige hamnat i internationellt blåsväder. Även på hemmaplan riktas mycket kritik mot den strategin.

Med varje strategi finns »opportunity costs«: potentiella vinster som gått förlorade när ett specifikt alternativ valts framför andra. I nuläget är det exempelvis inte möjligt att samtidigt optimera befolkningens överlevnad och landets ekonomi. Det hela är en balansgång där vågarmen snabbt kan svänga. Sveriges nuvarande strategi bör belysas närmare för att se om och hur Sveriges svar på coronavirusutbrottet kan förbättras.

En nationell strategi bygger på antagandet att situationen är densamma i hela landet och att så kallade genomsnittsmått är pålitliga. Framlidne epidemiologen Hans Rosling påpekade dock att genomsnittsmått kan vara vilseledande genom att de döljer en underliggande fördelning [1]. Detta är av särskild betydelse i länder som Sverige där befolkningen är ojämnt fördelad.

Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar allmänheten att bära munskydd om man befinner sig i folksamlingar på platser där virusspridning kan förekomma, men i Sverige ingår munskydd inte i coronastrategin [2]. Nyttan av att bära munskydd beror inte så mycket på i vilket land man befinner sig utan snarare på var någonstans i landet man vistas.

År 2018 var Sveriges genomsnittliga befolkningstäthet 25 invånare/km2. Norrbotten och Jämtland är de mest glesbefolkade länen med 3 invånare/ km2. I Stockholms stad, med 4 000 invånare/ km2, är det lika tätbebott som i Berlin och Paris. I storstadsområden kan munskydd möjligtvis bidra till att minska smittspridningen, medan det i glesbygden inte är lika självklart.

Samma princip gäller för uppmaningen att avstå resor som motsvarar två timmar med bil från hemorten som gällt fram till 13 juni 2020. En lång bilresa i Norrbottens inland torde ha ringa betydelse, medan antalet sociala kontakter och därmed risken för smittspridning sannolikt är mycket hög i storstädernas kollektivtrafik. När detta skrivs (10 juni 2020) ligger Sverige på plats 7 av 215 vad gäller antal dödsfall per capita i covid-19 [3, 4]. Relaterat till dödligheten i covid-19 bör insatserna för att bekämpa viruset fokuseras till de platser där mortaliteten är högst.

Exempelvis har smittan på äldreboenden varit ett stort problem, och för närvarande isoleras människor som bor på äldreboenden. I isolerade utrymmen kan virusexponeringen stiga exponentiellt med hög risk för smitta och återsmitta. Därmed måste den initiala smittan förhindras. All vårdpersonal måste testas konsekvent och regelbundet innan det finns ett effektivt vaccin eller flockimmunitet uppnåtts. Att enbart hålla sig hemma om man känner sig sjuk räcker inte.

Enligt de senaste uppskattningarna har minst 35 procent av covid-19-smittade inga symtom. 40 procent av virusspridningen sker innan individen känner sig sjuk [5]. Flockimmuniteten är inte heller väl beprövad i relation till coronavirus och kan vara svår att uppnå om smittspridningen inte är jämnt fördelad i en befolkning [6].

Det är angeläget att optimera Sveriges svar på coronavirusutbrottet och samtidigt minimera de ekonomiska konsekvenserna. En väg framåt är att anpassa skyddsåtgärderna till Sveriges demografi och fokusera på områden där smittrisken och mortaliteten är störst. Sverige behöver en demografisk strategi. En storlek passar nämligen inte alla.

Lakartidningen.se





Source link