Projektet: Återstarta Sverige efter coronakrisen – Nyheter (Ekot)


Det finns en viktig skillnad mellan coronakrisen och den förra ekonomiska krisen 2009: det går inte att frigöra ekonomin från viruset. De ekonomiska effekterna är kopplade till den omtalade smittkurvan.

I finanskrisen handlade det om att spä på efterfrågan för att lindra arbetslöshet och produktionsfall. I coronakrisen skulle det inte hjälpa eftersom folk varken kan eller vill köpa, resa, bo på hotell utan sitter hemma och kurar under virus-hotet. Nu är statens uppgift i första hand att se till att det alls finns en ekonomi kvar att stimulera efter viruset, att ”brygga över”.

Det går inte att få fart på ekonomin förrän folk vet att det är ofarligt att börja leva normalt igen. Det är också den främsta invändningen mot förslaget från några finans- och industriledare att släppa fram ekonomin genom att redan nu lätta på restriktionerna.

Tänk tanken att myndigheter och regering uppmanade folk att gå ut och leva normalt trots smittan. Många skulle säkert undra om företag, myndigheter och regering ville riskera deras liv. Vi hör dagligen att sjukvården är ansträngd till gränsen, att det är ont om intensivvårdsplatser, skyddsutrustning, att vårdpersonal sjukskriver sig.

Slutsatsen av allt vi hör är att ett normalt beteende riskerar att leda till kollaps i sjukvårdssystemet. Vanlig enkel självbevarelsedrift gör därför att det sannolikt inte går att få igång efterfrågan förrän människor kan övertygas om att risken har passerat.

I nästa fas blir det därför centralt för regering och myndigheter att med siffror och vetenskap visa att risken faktiskt är över. Kanske krävs stora testprogram, kanske fungerar det med andra metoder.

De ekonomiska paket som nu läggs för att hjälpligt hålla ekonomin under armarna har två syften. Det självklara är att ge praktisk hjälp till företag och anställda så att många kan gå vidare. Det andra är av psykologisk art. Paketen ska ge förtroendesignaler som gör att människor tror på att staten finns där som brandsegel, att det finns en framtid runt hörnet.

Då finns ett värde att portionera ut beslut och inte ta väldigt stora tag i samma stycke. Det ska komma nya steg varje vecka. Då kan regeringen också följa utvecklingen och försöka förstå vad som verkligen behövs.

Om takt och storlek finns redan en politisk konflikt. När vi ser flera konkurser och större varsel kommer den att växa och kritiken mot regeringen att öka.

Det har sagts att nu kommer regeringen att tvingas göra så stora satsningar att pengarna tar slut. Att de nu kan glömma alla fina framtidsprojekt de drömt om att genomföra.

Men det är nog precis tvärtom.

Det troliga är att regeringen under flera år efter krisen kommer att satsa betydligt mera än om ekonomin bara hade tickat på som tidigare. Att det kommer att krävas stora stimulanspaket i flera år.

Vi kan jämföra läget efter finanskrisen 2008-2009. Den dåvarande alliansregeringen hävdade envist att det var viktigt att fortsätta med budgetunderskott för att hjälpa ekonomin uppåt efter krisen. Sannolikt blir de ännu större den här gången. Den politiska striden är vad de ska bestå av.

Ska man – som alliansregeringen gjorde – stimulera arbetsutbud och konsumtion via jobbskatteavdrag eller ska man satsa på utbyggnad av kommuner, regioner och utbildningsplatser? Eftersom vi har det regeringssamarbete vi har blir det nog en del av bägge linjerna.

Om januarisamarbetet kan enas i en kompromiss om hur Sverige ska återhämta sig blir det ett annat samarbete än det som ingicks 2019. Kanske har regeringen, Centern och Liberalerna nu fått det gemensamma projekt som en del har efterlyst: att ta Sverige upp ur den ekonomiska kris som coronaviruset har orsakat.

Det är ett företag som rymmer många politiska konflikter men det är samtidigt ett projekt vars konkreta materiella nytta är lättare att förklara för väljarna än den liberal-demokratiska inramning som januariavtalet hittills haft och där det konkreta innehållet alienerat framför allt s-väljarna.

Det mesta talar för att coronakrisens efterverkningar kommer att flytta fokus i den politiska debatten. Mycket kommer att handla om att rusta upp sjukvården och krisberedskapen. Men i ett ekonomiskt krisläge blir blir också sysselsättning, företagsklimat och ekonomisk fördelning åter centrala frågor för många väljare.



Source link